Som småbarnsförälder har jag idag kommit underfund med att man ibland lika gärna skulle kunna ses som ett psykfall av andra.
Humöret som växlar allt från att fälla de mest kärleksfullaste tårar som bara en mor kan göra när hon tittar på sitt lilla barn i famnen, till hysteriska utbrott orsakade av rädsla när något drastiskt är på väg att ske med ett större barn.
Idag var just en sådan dag. På väg hem med den yngsta sovande rofyllt i sin vagn och den äldre lyckligt hoppande och sjöng på de julsånger hon precis lärt sig på sitt dagis. Just den stunden kände jag mig rofylld för att bara några minuter senare få syn på vår äldsta dotter som hunnit långt före mig upp för backen, fått tag på en ölburk och sätter den mot munnen.
Med min oförmåga att ta den ifrån henne vrålar jag bara hennes namn rakt ut och helt hysteriskt -"Grace-Mariiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiie!"
Ett annat par lite längre bort som bara såg mig promenera med vagnen och aldrig henne uppe på klippan där hon satt, vänder sig snabbt om och tittar förundrande på mig.
Ett annat exempel är hur glömsk man blivit. All fokus kretsar runt barnen att man glömmer helt vanliga sysslor och rutiner. Jag har varit på väg hälla upp kaffe pulver istället för välling, kokat torr både pasta och potatis m.m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar