När jag var i affären idag med båda barnen. Vår minsting sov nästan hela tiden medan äldsta dottern hoppade, dansade och sjöng runt omkring bredvid vagnen. Allt gick väl hyfsat lugnt och bra tills vi kom fram till kassan.
Då började en övertrött liten Isadora gråta i vagnen, stora tjejen tar själv nappen leker med den och slutligen tappar den på golvet. Allt medan jag är upptagen med att lägga upp varorna på bandet.
När det är dags att packa ned varorna gör jag som en stressad förälder mitt största misstag!
Jag ber stora tjejen dra vagnen försiktigt fram o tillbaka som hon kunnat tidigare, medan jag packar, för att förhoppningsvis få Isadora att somna om utan napp.
Jag fortsätter skynda mitt packande då jag plötsligt i min vänstra ögonvrå beskådar förskräckt hur hela vagnen tippar mot stora dottern.
Jag skyndar mig panikslagen och chockad att resa upp vagnen och som tur var skedde inget allvarligt.
Med en hemsk tanke - Tänk OM Isadora trillat fram stupa ur vagnen, skyndade jag mig packa ihop resten medan nästa kunds varor trycktes oförskämt vidare på bandet utan någon som helst omtanke eller hänsyn till det som precis inträffat.
Väl ute ur affären kom tårarna!
Inte bara för tanken tänk om något allvarligare inträffat. Utan även det dåliga samvetet straffade mig för att jag just under chocken och stressen blev arg på stora tjejen och skällde på henne när hon vidare inte hjälpte mig med varken det ena eller det andra. Men hon måste ju också varit i chocktillstånd.
Det var ju absolut inte hennes fel!
Nu efteråt kan jag tänka att det är ju självklart att hon inte gjorde som jag bad henne, eller det kanske till och med lät som order i hennes öron, när hennes behov och känslor inte blev uppmärksammat.
På vägen hem stannade vi vid en bänk där jag tvingades ta upp Isadora en stund för att lugna ner henne och då passade stora tjejen på att plocka en blomma till sin mamma.
Mina älskade döttrar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar