Rättvisa - sunt eller ohälsosamt?

Funderat mycket senaste tiden på om en handling jag gjorde var rätt eller fel.
Hur långt ska man gå med rättvisa? Vad är bäst för ens egen hälsa?

När jag lämnade ett tidigare förhållande rekommenderade Kronofogden mig att skicka in en anmälan med krav på de 5 års underhåll samt lån och övriga kostnader som jag stått till god med åt min sambo under vår tid tillsammans då han levde på mig under sin så kallad uppbyggnad av egen sin verksamhet.
Jag gjorde aldrig det. Tiden rann iväg, jag var gravid och ville inte utsätta mig för att möta honom i rätten. Han var MYCKET manipulativ vilket mina handläggare på Kronofogden också ville förbereda mig på att han förmodligen skulle lyckas ljuga och övertala juryn till hans fördel. I flera år kämpade jag med mina tankar, ångest, ilska och frustration och tvivel över hur jag skulle våga hantera situationen.
Negativa känslor är det mest ohälsosamma för oss människor så tillslut har jag låtit det vara och idag kämpar jag istället med avbetalningar för vad vårt förhållande kostade mig.

Eftersom jag inte kunde få ett nytt hyreskontrakt har vi under de senaste åren bott inneboende. Vi har fått tagit vad vi erbjudits och betalat därefter, vilket varit dyrare än ett eget boende.
Men i Maj detta året blev det ÄNTLIGEN vår tur att få börja om på nytt - första hands kontrakt! En lycka som inte går att beskriva med ord.

Efter många andras tips, råd och information och tillsägelse att inte acceptera att bli utnyttjad fler gånger nu av andra ekonomiskt samt en övertalan till mig själv att detta var rätt, skickade jag tillslut in en anmälan till hyresgästnämden med krav på återbetalning av hyra från den person vi under senaste tre och halvt åren bott inneboende hos.
Vi har under perioden betalat för hela lägenheten men lagen säger att man som lägenhetsinnehavare endast får ta betalt för de kvm man hyr ut!
Det är dessutom olagligt och i Sverige mycket kriminellt att ta för mycket betalt dvs utnyttja en person i utsatt läge.

Mitt sätt att häva mig själv och hela tiden ursäkta den andre part att jag varit för mycket förståelig och förlåtande och varken vetat eller orkat ta itu med tidigare situationer utan låtit tiden rinna iväg gjorde tidigare att jag hamnade själv hos kronofogden för att hjälpt andra istället för mig själv.
Den här gången var det mina arbetskollegor som sa till mig på skarpen att få rättvisa.
Jag gjorde det tillslut. Men lite på mitt sätt ändå!
Jag har inte ställt de krav jag skulle kunna ha rätt till utan var väldigt försiktig med min uträkning av hyran och lät mina känslor få plats att styra en del ändå.

I slutet av förra vecka vet jag att mämdeb mottagit ärendet. Och Igår fick vi besök av de anmälda! ........
De var både kvinnan, mannen och deras väninna som ringde både på dörren, telefonen och stod utanför på gården en bra stund. Jag och dottern var ensam hemma och det är bara två veckor kvar till beräknad förlossning med en komplicerad graviditet så jag lekte tysta leken med dottern resten av kvällen.
Jag vet att dom nu är jätte arga på oss för anmälan, de kommer att komma hit igen det vet jag nu. Samtidigt är lag en lag och det är dom som utnyttjat vår bostads situation . Men jag har tänkt och oroat mig hela natten.

Hur och vad kunde jag gjort annorlunda?

I övrigt under tiden vi bodde där kom vi alltid överens men det var ju också mycket för att vi var tvingade samt att dom tjänade ju en års hyra på att vi bodde där.
Men kvällen när vi flyttade ut förändrades hela situationen och de blev som tokiga om det nu var av girighet eller ekonomisk panik vet jag ej. Men de ville plötsligt kl åtta att vi skulle avbryta flytten som vi hyrt bil till och planerat väl. Pga att de ville sova plötsligt?! De bad min man fortsätta nästa dag annars skulle de ringa polisen! Han undrade ju naturligtvis om de försökt håva åt sig våra möbler och saker på så sätt eller vad annars var det frågan om?

Nåväl nu hoppas jag bara att få ett rättvist avslut på det hela!